Vad räknas i vårat liv?

Från: Today's Daily Encounter by Michael Josephson

Redo eller inte, en dag kommer vi alla till ett slut. Det blir inga fler soluppgångar, inga minuter, timmar eller dagar. Alla de saker du samlat, oavsett om de är dyrbara eller bortglömda, kommer att övertas av någon annan. Din rikedom, berömmelse och makt kommer att upphöra. Det spelar ingen roll vad du ägde eller vad du var skyldig. Din agg, din förbittring, frustration och avundsjuka kommer att för alltid försvinna. Också dina förhoppningar, ambitioner, planer och att-göra-listor kommer att för alltid upphöra att gälla. De vinster och förluster som en gång verkade så viktiga kommer att blekna bort. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån eller var du bodde. Det spelar ingen roll om du var vacker eller brilljant. Även ditt kön och hudfärg kommer att vara irrelevanta.


Så vad kommer att spela roll? Hur kommer värdet på dina dagar mätas?
Vad som spelar någon roll är inte vad du köpte utan vad du byggde, inte vad du fått men vad du gav. Vad som betyder något är inte din framgång utan din betydelse. Vad som spelar roll är inte vad du lärt dig utan vad du lärt andra. Vad som spelar roll är varje handling av integritet, medkänsla, mod, eller uppoffring som berikade, stärkte eller uppmuntrade andra att ta efter ditt exempel. Vad som spelar roll är inte din kompetens utan din karaktär.
Vad som spelar roll är inte hur många människor du kände, utan hur många som kommer att känna en saknad när du är borta. Vad som spelar roll är inte dina minnen men minnena som lever i dem som älskade dig. Vad som spelar roll är hur länge du kommer att bli ihågkommen, av vem och för vad. Leva ett viktigt liv sker inte av en slump. Det är inte en fråga om omständigheter, utan det är ett val. Välj att leva ett liv som betyder något.

Christines gripande vittnesmål

Hon berättar hur hon uppfostrades utan att känna till Gud. Hur balett var hennes Gud, vilket försvann när hon blev skadad och inte kunde forsätta.
Hur hon blev mycket sjuk och hur Gud botade henne, trots att hon inte ville veta av honom.
Hon hade hatat Gud, Jesus och Jungfru Maria, men dom hade alltid älskat henne.
Hon är överväldigad av Herrens nåd, hur man kan hata Gud men han kan inget annat än att älska oss tillbaka.

Ett oväntat möte med moder Teresa

Jim Castle var trött
när han gick ombord sitt plan i Cincinnati, Ohio, den där natten 1981.
Den 45-årige managementkonsulten
hade suttit i en vecka på en lång rad möten och seminarier,
och nu sjönk han tacksamt ner i sin stol
redo för flygningen hem till Kansas City.
När fler passagerare kom in,
fylldes planet med sorl av samtal,
blandat med ljudet av väskor som packades.

Då, plötsligt, tystnade folket.
Tystnaden rörde sig långsamt uppför gången
som en osynlig våg bakom en båt.
Jim sträckte på huvudet för att se vad som hände,
och han tappade hakan.

Han såg två nunnor komma vandrande uppför gången
klädda i enkla vita dräkter med blå band.
Han kände genast igen ett ansikte,
den skrynkliga huden och de varma vänliga ögonen.
Detta var ett ansikte han sett i nyhetssändningar och på omslaget till TIME.
De två nunnorna stannade ,
och Jim insåg att Moder Teresa skulle sitta på stolen bredvid honom!
När de sista passagerarna satt sig,
tog Moder Teresa och hennes följeslagare fram radband.

Varje dekad av pärlor hade olika färger, såg Jim.
Moder Teresa sa till honom senare,
"Dekaderna representerade olika delar av världen,"
"Jag ber för de fattiga och döende på varje kontinent."
Flygplanet taxade till landningsbanan
och de två kvinnorna började be, och från deras röster hördes ett lågt mummel.

Även om Jim såg sig själv som en inte särskilt religiös katolik
och som gick till kyrkan mest av gammal vana,
såg han sig oförklarligt ryckas med i bönen.

När de mumlade den sista bönen hade
planet nått marschhöjd.
Moder Teresa vände sig emot honom.
För första gången i sitt liv,
förstod Jim vad folk menade
när de talade om en person som har en "aura".
När hon såg på honom, fylldes han av en känsla av frid.
Han kunde inte mer se den än han kunde se vinden men han kände det,
lika säkert som han kände en varm sommar vind.
"Unge man," frågade hon, "ber du rosenkransen ofta?"
"Nej, egentligen inte, erkände han.
Hon tog hans hand, medan hennes ögon utforskade hans.
Så log hon.
"Nå, det kommer du att göra nu."
Och så släppte hon sitt radband i hans hand.

En timme senare, kom Jim till Kansas Citys flygplats
där han möttes av sin hustru Ruth.
"Vad i hela världen?" frågade Ruth
när hon såg radbandet han bar i handen.
De kysstes och Jim beskrev hans möte med moder Teresa.
Kör hem, sade han. "Jag känner mig som om jag träffade en sann Guds syster."

Nio månader senare besökte Jim och Ruth Connie, en vän till dem sedan flera år.
Connie berättade att hon hade fått besked om att hon hade äggstockscancer.
"Doktorn säger att det är ett svårt fall, sade Connie,
Men jag ska kämpa. Jag kommer inte att ge upp."
Jim tryckte hennes hand.
Sedan, efter att han satt handen i sin ficka,
tvinnade han försiktigt Moder Teresas radband runt fingrarna.
Han berättade historien och sa,
"Bär den med dig, Connie. Det kanske kan hjälpa."
Även om Connie inte var katolik,
slöt hon villigt sin hand runt de små plastpärlorna.
"Tack, viskade hon." Jag hoppas att jag kan lämna tillbaka det."

Mer än ett år passerade innan Jim såg Connie igen.
Denna gång lyste hennes ansikte,
hon skyndade mot honom och räckte honom radbandet.
"Jag bar det med mig hela året, sade hon.
"Jag har opererats och har gått på kemoterapi också.
Förra månaden gjorde läkarna titthåls kirurgi,
och tumören är borta. Helt och hållet! "
Hennes ögon mötte Jim's.
"Jag visste att det nu var dags att ge radbandet tillbaka."

Hösten 1987, föll Ruths syster Liz,
i en djup depression efter sin skilsmässa.
Hon frågade Jim, om hon kunde få låna radbandet,
och när han skickat den, hängde hon den runt sängstolpen i en liten sammetsväska.
"På natten höll jag i den, bara rent fysiskt. Jag var så ensam och rädd"
säger hon, "men när jag greppade radbandet, kändes det som om jag höll en kärleksfull hand."
Så småningom kom Liz tillbaks till ett normalt liv,
och hon skickade tillbaks radbandet.
"Någon annan kan behöva det, sa hon.

En natt år 1988 ringde en främling Ruth.
Hon hade hört talas om radbandet från en granne
och frågade om hon kunde låna det
för att ta till sjukhuset där hennes mor låg i koma.
Familjen hoppades att radbandet kunde hjälpa deras mor att dö i frid.
Några dagar senare, lämnade kvinnan tillbaks radbandet.
"Sjuksköterskorna berättade att en patient i koma fortfarande kan höra, sade hon,
Så jag förklarade för min mor att jag hade Moder Teresas radband
och att när jag gav den till henne, kunde hon släppa taget;
"Genast såg vi hennes ansikte slappna av.
Rynkorna slätades ut tills hon såg så fridfull ut, hon såg så ung ut.
Några minuter senare var hon borta. "
Innerligt, grep kvinnan om Ruths händer.
"Tack."

Finns det en särskild kraft i dessa ödmjuka pärlor?
Eller är kraften i den mänskliga anden
helt enkelt förnyad i varje person som lånar radbandet?
Jim vet bara att förfrågningar fortsätter att komma, ofta oväntat.
Jim säger alltid när han lånar ut radbandet,
"När du är färdig med det, skicka tillbaks det.
Någon annan kan behöva det."

Jim's eget liv har förändrats också,
efter hans oväntade möte i flygplanet.
När han insåg att Moder Teresa bar allt hon äger i en liten påse,
gjorde han en ansträngning för att förenkla sitt eget liv.
"Jag försöker komma ihåg vad som verkligen räknas -
inte pengar eller titlar eller ägodelar,
men hur vi älskar andra, säger han.

Må Gud välsigna er.
Må Moder Maria be sin Son Jesus fylla dig med nåd.
Du får gärna skicka denna text vidare,
särskilt till alla de i förtvivlan så att de känner att de inte är ensamma i nödens stund.

Jag skrev dessa rader
eftersom jag känner till kraften i bönerna med dessa enkla pärlor
och jag ville dela den med dig.
Varje offer har ett givande belöning.
Varje misslyckande har en andra chans.
Vi behöver bara ta emot styrka genom Guds nåd och därigenom klara livets många prövningar!

Må Gud välsigna er!
Jim Castle

En liten berättelse av Andrea Bocelli

Corpus Christi

I Söndags firade vi Kristi kropps och blods högtid.
Jag hörde ett föredrag med min favoritfilosof Peter Kreeft som fick mig att börja tänka på betydelsen av denna högtid.
Mina tankar är följande,
Om någon ser ett litet vackert barn, sitt eget eller andras, så är det inte sällan man hör "jag skulle kunna äta upp det!"
Ingen skulle någonsin tro att man menade en barbarisk kannibalisk akt, utan uttalandet ligger på ett djupare plan.
Eller när man träffar en person som man älskar och vill dela livet med, så önskar man mer är att bara hålla handen. Man vill förena sig med personen.
Någon man känner en djup dragning till - vill man på något sätt förena sig med. Det Peter Kreeft pratade om var just denna förening, som han menade kommer att ske i paradiset. Denna förening som vi på vårat djupaste plan redan längtar efter, utan att veta vad den innebär.
Men det är just detta som sker i Eukaristin redan här och nu!
Vi ÄTER Jesus Kristus!
Och vi tar emot detta i samma grad som vi är emottagliga för det.
En del går fram och tänker inte på vad dom tar emot och inget speciellt händer medan en del helgon har Eukaristin som det centrala i livet- och Allt händer!

Min käre vän Bela

Jag fick idag besked att min vän Bela just dött.
Vi träffades då och då, egentligen alldeles för sällan.
Han var kyrkomusiker i katolska kyrkan precis som jag.
Vi lärde känna varandra under en tvåårig utbildning 02-04 och har då och då träffats efter detta.
Vi träffades nu i helgen i domkyrkan på söder i Stockholm. Vi tog ett hastigt avsked i lördags när jag skyndade mig hem för att träffa familj och släkt för att fira min och min sons födelsedag. Det var typiskt för Bela, att trots att jag gick mitt under en sångrepetition, ville ändå just han ta ett riktigt avsked - en kram och hans typiska varma handslag.

Bela mötte en hel del motgångar, men han tog alltid dessa med förvånansvärt stor ro.
Han var den som alltid hade tid, alltid ville träffas och umgås, alltid lyssnande och berättade. Han led av en stroke som bland annat tagit en del av hans syn men han tog också detta med ro.

Ofta blev det Bela som hamnade vid pianot framåt småtimmarna, han var en fantastisk jazzpianist och spelade helst utan noter.

Jag kommer att sakna honom otroligt – men jag vet att han har det bra nu, när den himmelska orkestern fått ett välbehövligt tillskott. Han är den som kommer att slå in musiken, på sitt speciella sätt att knäppa med fingrarna – som är så typiskt för vår kära Bela!

Uppdatering:
Jag hittade ett klipp på YouTube där Bela spelar piano

Var stolt över att vara katolik

Detta skriver Sam Miller, en framstående judisk affärsman i Cleveland i USA i en artikel (http://www.4marks.com/articles/details.html?article_id=2690) .

Litet utdrag:

Varför skulle tidningar bedriva en vendetta på en av de viktigaste institutionerna som vi har i dag i USA, det vill säga den katolska kyrkan?

Vet du att - den katolska kyrkan utbildar 2,6 miljoner studenter varje dag på kyrkans bekostnad vilket är 10 miljarder dollar, och samtidigt besparar de amerikanska skattebetalarna 18 miljarder dollar.

Katolska kyrkan har i USA 230 högskolor och universitet med 700.000 inskrivna studenter.

Den katolska kyrkan har en icke-vinstdrivande sjukhussystem med 637 sjukhus, som svarar för sjukhusvården av var femte person - inte bara katoliker - i USA idag.

Men pressen är hämndlysten och försöker på alla sätt hacka ner på kyrkan i USA.

• De har anklagat den katolska kyrkan för sjukdomen pedofili, vilket är lika oansvarigt som att skylla äktenskapsbrott på äktenskapets institution.

1,7% av det katolska prästerskapet funnits skyldiga till pedofili medan 10% av de protestantiska pastorerna har befunnits skyldiga till pedofili. Detta är inte ett katolsk problem.

Var stolt över att du är katolik

Detta skrivet av en jude i USA, vilket kan ge lite perspektiv på artikeln i SVD och även nu en artikel i DN där man korrigerar sig.

Om pedofila präster

När nu massmedia varje dag skriver om pedofila präster i katolska kyrkan så kan det vara bra att titta lite på fakta och statistik i frågan.
Professor Philip Jenkins från Pennsylvanias statliga universitet, inte själv katolik, har skrivit den mest objektiva bok som getts ut i ämnet.
Lite statistik från boken:

- Präst celibat är inte problemet - gifta män är mer benägna att missbruka barn än ogifta
- De flesta övergrepp mot barn sker i hemmet.
- Pedofil förekommer inom alla religiösa grupper, men statistiken visar att katoliker (den största religiösa gruppen) hamnar längst ner på listan.
- Barnmisshandel förekommer i alla områden i samhället: skolor, ungdomsorganisationer, sport etc.
- Om man tittar till statistiken bland samtliga yrken, så är kristna präster de minst benägna att kränka barn. Läkare, jordbrukare och lärare är de yrkesgrupper där det är mest sannolikt att utnyttja barn - inte präster.
- Vad vi nu kallar "täcka upp" gjordes ofta i ett annat kulturellt sammanhang, när problemet inte förstods till fullo och när alla etablerade organisationer tystade ner skandaler. De gjorde så för vad som verkade goda skäl vid den tidpunkten: skydd av offren och deras familjer, möjlighet för rehabiliteringen av den dömde, samt att undvika skandal för andra. Det är orättvist att döma händelser trettio år sedan med dagens mått.
- Sexuellt utnyttjande av en vuxen eller ett sexuellt erfaren äldre tonåring är fel och skadligt, och bör straffas, men det är inte detsamma som sexuella övergrepp på en yngre, oskyldigt barn.


Utdrag från följande artiklar:
Artikel i Zenit
Fr Longeneckers blogg

Det världsvida Caritas

Jag var idag och lyssnade på Charles Camara, chef för Caritas sveriges internationella arbete. Han berättade om Caritas och Katolska kyrkans arbete i Indien, Sri Lanka, Tahiti och Thailand i samband med tsunamin och jordbävningar. Vilket otroligt arbete som görs! Bland annat så byggdes en skola upp i Sri Lanka efter Tsunamin med 2000 flickor som drevs av katolska systrar. Skolan totalförstördes i tsunamin och de flesta systrar dog. Där går bara någon procent katoliker, resten är buddister, hinduer och muslimer. Man har ingen tanke på att välja ut, utan tar emot alla som behöver oavsett tillhörighet.
Radiohjälpens ordförande tycket detta verkade för bra för att vara sant och åkte dit och fick se det med egna ögon – och blev helt tagen. I och med denna återuppbyggnad kunde en fredsprocess startas. Den katolske kyrkokoherden bjöd in representanter från alla dessa grupper, som tidigare hade legat i strid med varandra.
Han berättade också om katolska kyrkans unika möjligheter, där man finns över nästan hela världen med sina strukturer, kyrkor, präster, systrar och lekmän - redo att kunna hjälpa till på plats när det behövs.
Dessa saker får man aldrig läsa om i medierna!

Ett vittnesmål från en omvänd

Omskakande intervju med en före detta ateist, Howard Storm som "dog" i samband med en kraftig inre blödning.
Det är Mary Lou McCall, en katolsk reporter som gör intervjun:



Se videon med full upplösning här:

Det är synd om de rika

Vi hör i dagens läsning:
"Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike."
"Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje."

En som verkligen gjort något åt det är Karl Rabeder.
Brytpunkten för Karl Rabeder kom på en semesterresa till Hawai när han upptäckte hur hemskt, hjärtlöst, och känslolöst ett femstjärnigt resande var.
Dom spenderade massor med pengar men mötte inte någon människa – bara skådespelare. Personalen spelade vänliga och gästerna spelade viktiga men ingen var sig själv.
Så han har bestämt sig för att ge bort hela sin förmögenhet till välgörenhet och leva ett enkelt
liv.
Och nu känner han sig fri i motsatts till den tyngd han tidigare bar!

Läs artikeln.

Att se i mörker

En jämförelse med tron är att gå in i ett nästan helt mörkt rum, där det finns de mest fantastiska skulpturer vars like aldrig skådats.
För att se dessa så måste man tillbringa en viss tid därinne, först när man kommer in så ser man ingenting.
Om jag nu vill veta något om dessa skulpturer, som jag faktiskt hört rykten om – vem ska jag då fråga?
Jag börjar med att fråga de som konstaterat att där inte finns något, jag behöver inte ens gå in och vända – det har dom redan gjort.
Sedan frågar jag de som inte givit upp utan tillbringat lite längre tid där, och dom kan intyga just detta, att där kommer så småningom att framträda de mest fantastiska skulpturer.
Dessutom så är flera av dessa personer sådana som jag normalt litar på, och skulle det gälla en annan fråga så skulle jag garanterat lita på dom.
Men just när det gäller detta rum så är det så svårt att tro dom!
Har dom bevis? Finns det tillräckliga skäl att tro dom? Dom flesta som varit i rummet har aldrig sett några skulpturer!

De vänner som sett skulpturerna har dessutom blivit förändrade! De är lugnare, gladare, de återvänder ofta och gärna till rummet. Detta rum och dessa skulpturer verkar ha en otrolig inverkan på dom!
Men ändå - det är nog inte sant, om det var något annat dom berättade om så skulle jag tro dom, men bara ett rum och lite skulpturer kan inte betyda så mycket – det låter för bra för att vara sant!

Vill du bli lycklig? Välj då att ge!

En redaktör på New York Times skriver om våra viktigaste glädjekällor: Mat, Sex och att ge.
Han jämför Richard, en 36 årig singel frisk vit man med en bra karriär, som bor ensam i en villa med pool. Och en svart överviktig 64 årig gift kvinna, som går på dialys. Kvinnan som heter Lorna ger en tiondel till välgörenhet eller kyrkan och har just dragit en igång en kampanj för jorbävningsoffren i Haiti.

Han skriver att fastän dom flesta skulle vilja byta med Richard så är Lorna troligen lyckligare.
Det spelar inte så stor roll om var vi bor eller om vi lider av sjukdom, människan har en förvånandsvärt stor förmåga att anpassa sig, och detta påverkar inte lyckan nämvärt. Ett fungerande äktenskap och ett socialt nätverk är dock saker som gör oss lyckliga.

Lorna har en del fördelar jäntemot Richard, hon är mindre stressad och respekterad av sin omgivning – saker som gör att vi mår bra.
Lycka är kopplat till frivilligarbete och att ge blod, och troende är lyckligare än icketroende.

Betlehemsstjärnan

Denna sida ställer frågan:
Var Betlehemsstjärnan en verklig astronomisk händelse?
Eller en myt som skapades av den tidiga kyrkan?
Sedan går man på djupet, astronomiskt, matematiskt och historiskt.

Att bli liten

En sak slog mig mitt under midnattsmässan.
När Herren blir så liten att han föds som ett litet barn under julnatten.
Just detta är nyckeln till ALLT.

Att bli liten.
Det betyder att vara öppen för det oväntade och det jag inte förstår direkt.
Att vara öppen för det som inte passar in i min bild av världen.
Det betyder att se och lyssna på andra människor och deras behov.
När man är liten så är det omöjligt att sätta sig på någon annan, att tycka illa om andra.
När man är riktigt liten så kan man bara en sak - älska.