Läs vad denna protestant beskriver efter att under ett par dagar vistats på sin brors prästseminarium.
Det är Mount Saint Marys Seminary och har 150 blivande katolska präster.
http://pietrosquared.wordpress.com/2011/05/01/a-visit-to-heaven/
tisdag 3 maj 2011
onsdag 8 december 2010
Vad räknas i vårat liv?
Från: Today's Daily Encounter by Michael Josephson
Redo eller inte, en dag kommer vi alla till ett slut. Det blir inga fler soluppgångar, inga minuter, timmar eller dagar. Alla de saker du samlat, oavsett om de är dyrbara eller bortglömda, kommer att övertas av någon annan. Din rikedom, berömmelse och makt kommer att upphöra. Det spelar ingen roll vad du ägde eller vad du var skyldig. Din agg, din förbittring, frustration och avundsjuka kommer att för alltid försvinna. Också dina förhoppningar, ambitioner, planer och att-göra-listor kommer att för alltid upphöra att gälla. De vinster och förluster som en gång verkade så viktiga kommer att blekna bort. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån eller var du bodde. Det spelar ingen roll om du var vacker eller brilljant. Även ditt kön och hudfärg kommer att vara irrelevanta.
Så vad kommer att spela roll? Hur kommer värdet på dina dagar mätas?
Vad som spelar någon roll är inte vad du köpte utan vad du byggde, inte vad du fått men vad du gav. Vad som betyder något är inte din framgång utan din betydelse. Vad som spelar roll är inte vad du lärt dig utan vad du lärt andra. Vad som spelar roll är varje handling av integritet, medkänsla, mod, eller uppoffring som berikade, stärkte eller uppmuntrade andra att ta efter ditt exempel. Vad som spelar roll är inte din kompetens utan din karaktär.
Vad som spelar roll är inte hur många människor du kände, utan hur många som kommer att känna en saknad när du är borta. Vad som spelar roll är inte dina minnen men minnena som lever i dem som älskade dig. Vad som spelar roll är hur länge du kommer att bli ihågkommen, av vem och för vad. Leva ett viktigt liv sker inte av en slump. Det är inte en fråga om omständigheter, utan det är ett val. Välj att leva ett liv som betyder något.
Redo eller inte, en dag kommer vi alla till ett slut. Det blir inga fler soluppgångar, inga minuter, timmar eller dagar. Alla de saker du samlat, oavsett om de är dyrbara eller bortglömda, kommer att övertas av någon annan. Din rikedom, berömmelse och makt kommer att upphöra. Det spelar ingen roll vad du ägde eller vad du var skyldig. Din agg, din förbittring, frustration och avundsjuka kommer att för alltid försvinna. Också dina förhoppningar, ambitioner, planer och att-göra-listor kommer att för alltid upphöra att gälla. De vinster och förluster som en gång verkade så viktiga kommer att blekna bort. Det spelar ingen roll var du kommer ifrån eller var du bodde. Det spelar ingen roll om du var vacker eller brilljant. Även ditt kön och hudfärg kommer att vara irrelevanta.
Så vad kommer att spela roll? Hur kommer värdet på dina dagar mätas?
Vad som spelar någon roll är inte vad du köpte utan vad du byggde, inte vad du fått men vad du gav. Vad som betyder något är inte din framgång utan din betydelse. Vad som spelar roll är inte vad du lärt dig utan vad du lärt andra. Vad som spelar roll är varje handling av integritet, medkänsla, mod, eller uppoffring som berikade, stärkte eller uppmuntrade andra att ta efter ditt exempel. Vad som spelar roll är inte din kompetens utan din karaktär.
Vad som spelar roll är inte hur många människor du kände, utan hur många som kommer att känna en saknad när du är borta. Vad som spelar roll är inte dina minnen men minnena som lever i dem som älskade dig. Vad som spelar roll är hur länge du kommer att bli ihågkommen, av vem och för vad. Leva ett viktigt liv sker inte av en slump. Det är inte en fråga om omständigheter, utan det är ett val. Välj att leva ett liv som betyder något.
tisdag 31 augusti 2010
Christines gripande vittnesmål
Hon berättar hur hon uppfostrades utan att känna till Gud. Hur balett var hennes Gud, vilket försvann när hon blev skadad och inte kunde forsätta.
Hur hon blev mycket sjuk och hur Gud botade henne, trots att hon inte ville veta av honom.
Hon hade hatat Gud, Jesus och Jungfru Maria, men dom hade alltid älskat henne.
Hon är överväldigad av Herrens nåd, hur man kan hata Gud men han kan inget annat än att älska oss tillbaka.
Hur hon blev mycket sjuk och hur Gud botade henne, trots att hon inte ville veta av honom.
Hon hade hatat Gud, Jesus och Jungfru Maria, men dom hade alltid älskat henne.
Hon är överväldigad av Herrens nåd, hur man kan hata Gud men han kan inget annat än att älska oss tillbaka.
torsdag 26 augusti 2010
Ett oväntat möte med moder Teresa
Jim Castle var trött
när han gick ombord sitt plan i Cincinnati, Ohio, den där natten 1981.
Den 45-årige managementkonsulten
hade suttit i en vecka på en lång rad möten och seminarier,
och nu sjönk han tacksamt ner i sin stol
redo för flygningen hem till Kansas City.
När fler passagerare kom in,
fylldes planet med sorl av samtal,
blandat med ljudet av väskor som packades.
Då, plötsligt, tystnade folket.
Tystnaden rörde sig långsamt uppför gången
som en osynlig våg bakom en båt.
Jim sträckte på huvudet för att se vad som hände,
och han tappade hakan.
Han såg två nunnor komma vandrande uppför gången
klädda i enkla vita dräkter med blå band.
Han kände genast igen ett ansikte,
den skrynkliga huden och de varma vänliga ögonen.
Detta var ett ansikte han sett i nyhetssändningar och på omslaget till TIME.
De två nunnorna stannade ,
och Jim insåg att Moder Teresa skulle sitta på stolen bredvid honom!
När de sista passagerarna satt sig,
tog Moder Teresa och hennes följeslagare fram radband.
Varje dekad av pärlor hade olika färger, såg Jim.
Moder Teresa sa till honom senare,
"Dekaderna representerade olika delar av världen,"
"Jag ber för de fattiga och döende på varje kontinent."
Flygplanet taxade till landningsbanan
och de två kvinnorna började be, och från deras röster hördes ett lågt mummel.
Även om Jim såg sig själv som en inte särskilt religiös katolik
och som gick till kyrkan mest av gammal vana,
såg han sig oförklarligt ryckas med i bönen.
När de mumlade den sista bönen hade
planet nått marschhöjd.
Moder Teresa vände sig emot honom.
För första gången i sitt liv,
förstod Jim vad folk menade
när de talade om en person som har en "aura".
När hon såg på honom, fylldes han av en känsla av frid.
Han kunde inte mer se den än han kunde se vinden men han kände det,
lika säkert som han kände en varm sommar vind.
"Unge man," frågade hon, "ber du rosenkransen ofta?"
"Nej, egentligen inte, erkände han.
Hon tog hans hand, medan hennes ögon utforskade hans.
Så log hon.
"Nå, det kommer du att göra nu."
Och så släppte hon sitt radband i hans hand.
En timme senare, kom Jim till Kansas Citys flygplats
där han möttes av sin hustru Ruth.
"Vad i hela världen?" frågade Ruth
när hon såg radbandet han bar i handen.
De kysstes och Jim beskrev hans möte med moder Teresa.
Kör hem, sade han. "Jag känner mig som om jag träffade en sann Guds syster."
Nio månader senare besökte Jim och Ruth Connie, en vän till dem sedan flera år.
Connie berättade att hon hade fått besked om att hon hade äggstockscancer.
"Doktorn säger att det är ett svårt fall, sade Connie,
Men jag ska kämpa. Jag kommer inte att ge upp."
Jim tryckte hennes hand.
Sedan, efter att han satt handen i sin ficka,
tvinnade han försiktigt Moder Teresas radband runt fingrarna.
Han berättade historien och sa,
"Bär den med dig, Connie. Det kanske kan hjälpa."
Även om Connie inte var katolik,
slöt hon villigt sin hand runt de små plastpärlorna.
"Tack, viskade hon." Jag hoppas att jag kan lämna tillbaka det."
Mer än ett år passerade innan Jim såg Connie igen.
Denna gång lyste hennes ansikte,
hon skyndade mot honom och räckte honom radbandet.
"Jag bar det med mig hela året, sade hon.
"Jag har opererats och har gått på kemoterapi också.
Förra månaden gjorde läkarna titthåls kirurgi,
och tumören är borta. Helt och hållet! "
Hennes ögon mötte Jim's.
"Jag visste att det nu var dags att ge radbandet tillbaka."
Hösten 1987, föll Ruths syster Liz,
i en djup depression efter sin skilsmässa.
Hon frågade Jim, om hon kunde få låna radbandet,
och när han skickat den, hängde hon den runt sängstolpen i en liten sammetsväska.
"På natten höll jag i den, bara rent fysiskt. Jag var så ensam och rädd"
säger hon, "men när jag greppade radbandet, kändes det som om jag höll en kärleksfull hand."
Så småningom kom Liz tillbaks till ett normalt liv,
och hon skickade tillbaks radbandet.
"Någon annan kan behöva det, sa hon.
En natt år 1988 ringde en främling Ruth.
Hon hade hört talas om radbandet från en granne
och frågade om hon kunde låna det
för att ta till sjukhuset där hennes mor låg i koma.
Familjen hoppades att radbandet kunde hjälpa deras mor att dö i frid.
Några dagar senare, lämnade kvinnan tillbaks radbandet.
"Sjuksköterskorna berättade att en patient i koma fortfarande kan höra, sade hon,
Så jag förklarade för min mor att jag hade Moder Teresas radband
och att när jag gav den till henne, kunde hon släppa taget;
"Genast såg vi hennes ansikte slappna av.
Rynkorna slätades ut tills hon såg så fridfull ut, hon såg så ung ut.
Några minuter senare var hon borta. "
Innerligt, grep kvinnan om Ruths händer.
"Tack."
Finns det en särskild kraft i dessa ödmjuka pärlor?
Eller är kraften i den mänskliga anden
helt enkelt förnyad i varje person som lånar radbandet?
Jim vet bara att förfrågningar fortsätter att komma, ofta oväntat.
Jim säger alltid när han lånar ut radbandet,
"När du är färdig med det, skicka tillbaks det.
Någon annan kan behöva det."
Jim's eget liv har förändrats också,
efter hans oväntade möte i flygplanet.
När han insåg att Moder Teresa bar allt hon äger i en liten påse,
gjorde han en ansträngning för att förenkla sitt eget liv.
"Jag försöker komma ihåg vad som verkligen räknas -
inte pengar eller titlar eller ägodelar,
men hur vi älskar andra, säger han.
Må Gud välsigna er.
Må Moder Maria be sin Son Jesus fylla dig med nåd.
Du får gärna skicka denna text vidare,
särskilt till alla de i förtvivlan så att de känner att de inte är ensamma i nödens stund.
Jag skrev dessa rader
eftersom jag känner till kraften i bönerna med dessa enkla pärlor
och jag ville dela den med dig.
Varje offer har ett givande belöning.
Varje misslyckande har en andra chans.
Vi behöver bara ta emot styrka genom Guds nåd och därigenom klara livets många prövningar!
Må Gud välsigna er!
Jim Castle
när han gick ombord sitt plan i Cincinnati, Ohio, den där natten 1981.
Den 45-årige managementkonsulten
hade suttit i en vecka på en lång rad möten och seminarier,
och nu sjönk han tacksamt ner i sin stol
redo för flygningen hem till Kansas City.
När fler passagerare kom in,
fylldes planet med sorl av samtal,
blandat med ljudet av väskor som packades.
Då, plötsligt, tystnade folket.
Tystnaden rörde sig långsamt uppför gången
som en osynlig våg bakom en båt.
Jim sträckte på huvudet för att se vad som hände,
och han tappade hakan.
Han såg två nunnor komma vandrande uppför gången
klädda i enkla vita dräkter med blå band.
Han kände genast igen ett ansikte,
den skrynkliga huden och de varma vänliga ögonen.
Detta var ett ansikte han sett i nyhetssändningar och på omslaget till TIME.
De två nunnorna stannade ,
och Jim insåg att Moder Teresa skulle sitta på stolen bredvid honom!
När de sista passagerarna satt sig,
tog Moder Teresa och hennes följeslagare fram radband.
Varje dekad av pärlor hade olika färger, såg Jim.
Moder Teresa sa till honom senare,
"Dekaderna representerade olika delar av världen,"
"Jag ber för de fattiga och döende på varje kontinent."
Flygplanet taxade till landningsbanan
och de två kvinnorna började be, och från deras röster hördes ett lågt mummel.
Även om Jim såg sig själv som en inte särskilt religiös katolik
och som gick till kyrkan mest av gammal vana,
såg han sig oförklarligt ryckas med i bönen.
När de mumlade den sista bönen hade
planet nått marschhöjd.
Moder Teresa vände sig emot honom.
För första gången i sitt liv,
förstod Jim vad folk menade
när de talade om en person som har en "aura".
När hon såg på honom, fylldes han av en känsla av frid.
Han kunde inte mer se den än han kunde se vinden men han kände det,
lika säkert som han kände en varm sommar vind.
"Unge man," frågade hon, "ber du rosenkransen ofta?"
"Nej, egentligen inte, erkände han.
Hon tog hans hand, medan hennes ögon utforskade hans.
Så log hon.
"Nå, det kommer du att göra nu."
Och så släppte hon sitt radband i hans hand.
En timme senare, kom Jim till Kansas Citys flygplats
där han möttes av sin hustru Ruth.
"Vad i hela världen?" frågade Ruth
när hon såg radbandet han bar i handen.
De kysstes och Jim beskrev hans möte med moder Teresa.
Kör hem, sade han. "Jag känner mig som om jag träffade en sann Guds syster."
Nio månader senare besökte Jim och Ruth Connie, en vän till dem sedan flera år.
Connie berättade att hon hade fått besked om att hon hade äggstockscancer.
"Doktorn säger att det är ett svårt fall, sade Connie,
Men jag ska kämpa. Jag kommer inte att ge upp."
Jim tryckte hennes hand.
Sedan, efter att han satt handen i sin ficka,
tvinnade han försiktigt Moder Teresas radband runt fingrarna.
Han berättade historien och sa,
"Bär den med dig, Connie. Det kanske kan hjälpa."
Även om Connie inte var katolik,
slöt hon villigt sin hand runt de små plastpärlorna.
"Tack, viskade hon." Jag hoppas att jag kan lämna tillbaka det."
Mer än ett år passerade innan Jim såg Connie igen.
Denna gång lyste hennes ansikte,
hon skyndade mot honom och räckte honom radbandet.
"Jag bar det med mig hela året, sade hon.
"Jag har opererats och har gått på kemoterapi också.
Förra månaden gjorde läkarna titthåls kirurgi,
och tumören är borta. Helt och hållet! "
Hennes ögon mötte Jim's.
"Jag visste att det nu var dags att ge radbandet tillbaka."
Hösten 1987, föll Ruths syster Liz,
i en djup depression efter sin skilsmässa.
Hon frågade Jim, om hon kunde få låna radbandet,
och när han skickat den, hängde hon den runt sängstolpen i en liten sammetsväska.
"På natten höll jag i den, bara rent fysiskt. Jag var så ensam och rädd"
säger hon, "men när jag greppade radbandet, kändes det som om jag höll en kärleksfull hand."
Så småningom kom Liz tillbaks till ett normalt liv,
och hon skickade tillbaks radbandet.
"Någon annan kan behöva det, sa hon.
En natt år 1988 ringde en främling Ruth.
Hon hade hört talas om radbandet från en granne
och frågade om hon kunde låna det
för att ta till sjukhuset där hennes mor låg i koma.
Familjen hoppades att radbandet kunde hjälpa deras mor att dö i frid.
Några dagar senare, lämnade kvinnan tillbaks radbandet.
"Sjuksköterskorna berättade att en patient i koma fortfarande kan höra, sade hon,
Så jag förklarade för min mor att jag hade Moder Teresas radband
och att när jag gav den till henne, kunde hon släppa taget;
"Genast såg vi hennes ansikte slappna av.
Rynkorna slätades ut tills hon såg så fridfull ut, hon såg så ung ut.
Några minuter senare var hon borta. "
Innerligt, grep kvinnan om Ruths händer.
"Tack."
Finns det en särskild kraft i dessa ödmjuka pärlor?
Eller är kraften i den mänskliga anden
helt enkelt förnyad i varje person som lånar radbandet?
Jim vet bara att förfrågningar fortsätter att komma, ofta oväntat.
Jim säger alltid när han lånar ut radbandet,
"När du är färdig med det, skicka tillbaks det.
Någon annan kan behöva det."
Jim's eget liv har förändrats också,
efter hans oväntade möte i flygplanet.
När han insåg att Moder Teresa bar allt hon äger i en liten påse,
gjorde han en ansträngning för att förenkla sitt eget liv.
"Jag försöker komma ihåg vad som verkligen räknas -
inte pengar eller titlar eller ägodelar,
men hur vi älskar andra, säger han.
Må Gud välsigna er.
Må Moder Maria be sin Son Jesus fylla dig med nåd.
Du får gärna skicka denna text vidare,
särskilt till alla de i förtvivlan så att de känner att de inte är ensamma i nödens stund.
Jag skrev dessa rader
eftersom jag känner till kraften i bönerna med dessa enkla pärlor
och jag ville dela den med dig.
Varje offer har ett givande belöning.
Varje misslyckande har en andra chans.
Vi behöver bara ta emot styrka genom Guds nåd och därigenom klara livets många prövningar!
Må Gud välsigna er!
Jim Castle
torsdag 10 juni 2010
onsdag 9 juni 2010
Corpus Christi
I Söndags firade vi Kristi kropps och blods högtid.
Jag hörde ett föredrag med min favoritfilosof Peter Kreeft som fick mig att börja tänka på betydelsen av denna högtid.
Mina tankar är följande,
Om någon ser ett litet vackert barn, sitt eget eller andras, så är det inte sällan man hör "jag skulle kunna äta upp det!"
Ingen skulle någonsin tro att man menade en barbarisk kannibalisk akt, utan uttalandet ligger på ett djupare plan.
Eller när man träffar en person som man älskar och vill dela livet med, så önskar man mer är att bara hålla handen. Man vill förena sig med personen.
Någon man känner en djup dragning till - vill man på något sätt förena sig med. Det Peter Kreeft pratade om var just denna förening, som han menade kommer att ske i paradiset. Denna förening som vi på vårat djupaste plan redan längtar efter, utan att veta vad den innebär.
Men det är just detta som sker i Eukaristin redan här och nu!
Vi ÄTER Jesus Kristus!
Och vi tar emot detta i samma grad som vi är emottagliga för det.
En del går fram och tänker inte på vad dom tar emot och inget speciellt händer medan en del helgon har Eukaristin som det centrala i livet- och Allt händer!
Jag hörde ett föredrag med min favoritfilosof Peter Kreeft som fick mig att börja tänka på betydelsen av denna högtid.
Mina tankar är följande,
Om någon ser ett litet vackert barn, sitt eget eller andras, så är det inte sällan man hör "jag skulle kunna äta upp det!"
Ingen skulle någonsin tro att man menade en barbarisk kannibalisk akt, utan uttalandet ligger på ett djupare plan.
Eller när man träffar en person som man älskar och vill dela livet med, så önskar man mer är att bara hålla handen. Man vill förena sig med personen.
Någon man känner en djup dragning till - vill man på något sätt förena sig med. Det Peter Kreeft pratade om var just denna förening, som han menade kommer att ske i paradiset. Denna förening som vi på vårat djupaste plan redan längtar efter, utan att veta vad den innebär.
Men det är just detta som sker i Eukaristin redan här och nu!
Vi ÄTER Jesus Kristus!
Och vi tar emot detta i samma grad som vi är emottagliga för det.
En del går fram och tänker inte på vad dom tar emot och inget speciellt händer medan en del helgon har Eukaristin som det centrala i livet- och Allt händer!
torsdag 29 april 2010
Min käre vän Bela
Jag fick idag besked att min vän Bela just dött.
Vi träffades då och då, egentligen alldeles för sällan.
Han var kyrkomusiker i katolska kyrkan precis som jag.
Vi lärde känna varandra under en tvåårig utbildning 02-04 och har då och då träffats efter detta.
Vi träffades nu i helgen i domkyrkan på söder i Stockholm. Vi tog ett hastigt avsked i lördags när jag skyndade mig hem för att träffa familj och släkt för att fira min och min sons födelsedag. Det var typiskt för Bela, att trots att jag gick mitt under en sångrepetition, ville ändå just han ta ett riktigt avsked - en kram och hans typiska varma handslag.
Bela mötte en hel del motgångar, men han tog alltid dessa med förvånansvärt stor ro.
Han var den som alltid hade tid, alltid ville träffas och umgås, alltid lyssnande och berättade. Han led av en stroke som bland annat tagit en del av hans syn men han tog också detta med ro.
Ofta blev det Bela som hamnade vid pianot framåt småtimmarna, han var en fantastisk jazzpianist och spelade helst utan noter.
Jag kommer att sakna honom otroligt – men jag vet att han har det bra nu, när den himmelska orkestern fått ett välbehövligt tillskott. Han är den som kommer att slå in musiken, på sitt speciella sätt att knäppa med fingrarna – som är så typiskt för vår kära Bela!
Uppdatering:
Jag hittade ett klipp på YouTube där Bela spelar piano
Vi träffades då och då, egentligen alldeles för sällan.
Han var kyrkomusiker i katolska kyrkan precis som jag.
Vi lärde känna varandra under en tvåårig utbildning 02-04 och har då och då träffats efter detta.
Vi träffades nu i helgen i domkyrkan på söder i Stockholm. Vi tog ett hastigt avsked i lördags när jag skyndade mig hem för att träffa familj och släkt för att fira min och min sons födelsedag. Det var typiskt för Bela, att trots att jag gick mitt under en sångrepetition, ville ändå just han ta ett riktigt avsked - en kram och hans typiska varma handslag.
Bela mötte en hel del motgångar, men han tog alltid dessa med förvånansvärt stor ro.
Han var den som alltid hade tid, alltid ville träffas och umgås, alltid lyssnande och berättade. Han led av en stroke som bland annat tagit en del av hans syn men han tog också detta med ro.
Ofta blev det Bela som hamnade vid pianot framåt småtimmarna, han var en fantastisk jazzpianist och spelade helst utan noter.
Jag kommer att sakna honom otroligt – men jag vet att han har det bra nu, när den himmelska orkestern fått ett välbehövligt tillskott. Han är den som kommer att slå in musiken, på sitt speciella sätt att knäppa med fingrarna – som är så typiskt för vår kära Bela!
Uppdatering:
Jag hittade ett klipp på YouTube där Bela spelar piano
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
