Kärleken?

Kärleken söks, besjungs och lovordas av nutidsmänniskan.
Men vilken kärlek? En kärlek utan smärta och uppoffringar?
Egentligen så närmar vi oss en motsägelse här. Den egencentrerade och individualistiska västmänniskan söker något den kallar kärlek.
Men kärlek i alla former betyder smärta, uppoffringar och risktagande.

Kärlek mellan två makar är att offra sina egna vägar och sina egna intressen, för att ge plats för den andre. Sedan kommer barnen och ”mitt eget” projekt blir av allt mindre betydelse, nu är det dom som behöver fokus.
Kärlek mellan medmänniskor är alltid ett risktagande, ”om jag försöker hjälpa den personen så kanske han ser mig som påträngande, bäst att låtsas som inget”.
Kärlek mellan vänner är att ta av sin tid och sina resurser till vännen.

Jag har svårt att se fall där kärleken är enkelriktad och utan uppoffringar.
Men är vi medvetna om detta idag? Eller lever vi i en illusion och söker en icke-existerande helt kravlös och smärtfri kärlek?
Det är kanske därför det är så tyst på bussen, så många som tittar bort när någon behöver hjälp, så många barn som ingen vuxen frågar efter, och alla dessa tragiska skilsmässor….