Coldplay och Jesus

Jag följde med min dotter till Stockholm stadion igår för att höra och se Coldplay.
En fantastisk sensommarkväll med god stämning, fin musik och nästan alla sjöng med! Själv kunde jag inte låtarna - men man kan inte låta bli att vara lite stolt som svensk av den fina tradition vi har här att sjunga allsång. Bandets sångare blev uppenbart tagen och utnämnde sverigepubliken till den bästa - något jag även hört från andra band.
Men ändå saknade jag något, 30000 människor köar, betalar, och väntar i timmar - för en ljud och scenupplevelse, och kanske få se sin idol på riktigt.
Jag kan inte låta bli och tänka på detta under söndagens högmässa dagen efter. Här finns också fin musik som alla sjunger med i, men här finns det något mera. I mässan sträcker vi oss inte mot någron idol som egentligen är som oss alla andra, kanske lite bättre på att just skriva hits och spela gitarr.
Vi bugar oss för det enda som egentligen är värt att sträcka sig mot - vår Herre, Jesus Kristus.
Och där blir faktiskt hela upplevelsen mer sann. Vi gör något som står i samklang med vår djupaste personlighet - och då stämmer allt!
Vi är inte heller en anonym prick i folkhavet utan var och en får gå fram och ta emot vår Herre i eukaristin - och få det där personliga mötet som alla i publikhavet egentligen drömmer om.
Högmässan är det största man kan uppleva, och man upptäcker den allt mer och mer.