Ateismens verkliga sida - meningslösheten

Jag hörde på P1 idag, programmet Biblioteket som pratade om Albertus Camus. Filosof, Nobelpristagare och Ateist.
Han är dessutom en sann ateist då han räknar med en större tillvaro i sitt perspektiv.
Han ser till människan, inte en för tillfället lyckad medelklassperson.
Han ser till evigheten, inte ett tioårsperspektiv ifrån att man ligger på topp.
Han drar därav följande konsekvenser av människans tillvaro ur ett ateistiskt perspektiv:

Tillvaron är absurd för människan, hon har inget meningssammanhang att hålla sig till, det finns inget paradis som man har lämnat och det finns inget paradis att förväntas sig längre fram. Utan vi är just här och nu där är man alldeles ensam och en människans längtan har inget fäste utan världen bara är. Stenar, träd, vatten, liksom hennes kropp bara är men hennes själ är vilsen.

Inga positiva ord men sannfärdiga ur hans perspektiv.
Detta är vad som också borde stå på de nya ateisternas kampanjer, citat från sina filosofer.