En sak slog mig mitt under midnattsmässan.
När Herren blir så liten att han föds som ett litet barn under julnatten.
Just detta är nyckeln till ALLT.
Att bli liten.
Det betyder att vara öppen för det oväntade och det jag inte förstår direkt.
Att vara öppen för det som inte passar in i min bild av världen.
Det betyder att se och lyssna på andra människor och deras behov.
När man är liten så är det omöjligt att sätta sig på någon annan, att tycka illa om andra.
När man är riktigt liten så kan man bara en sak - älska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Stämmer bra. Satt just och rättade stavfel i min katolska självbiografi som jag lagt upp på humlebo.nu där ett kapitel handlar om hur jag upptäckte Litenhetens Förtjusning efter åren i Uppsala då alla stora ting tog uppmärksamheten i anspråk.
Man tänker ju också på Lilla Therese...underbart att hon är en av kyrkans lärare.
God fortsättning och tack för en bra blogg! //Staffan
Du slår huvudet på spiken, Peter! Vi människor vill gärna vara stora och upphöjda och beundrade men vår Herres måttstock är som vanligt en annan.
Tack Staffan, jag ska läsa självbiografin med förtjusning, precis som din blogg.
Teija, det är just så och många har sagt det i predikningar och böcker, men det tar ett tag innan man fattar, i alla fall för mig.
God fortsättning!
Tack detsamma! Jag är själv lite trög så för att jag ska fatta måste vår Herre ta i ordentligt...
Hildegard av Bingen skriver om 'a feather on the breath of God', dvs en som följer minsta lilla vindpust från Gud. Önskar jag vore mer sådan...
Skicka en kommentar