Smärtan på korset

En artikel på engelska om Kristi smärta på korset. En varning måste dock utdelas, här beskrivs verkligen i detalj det grymmaste av alla straff - korsfästelsen, och det är starka ord.
Man får också lära sig att det sura vinet, är en blandning med narkotiskt innehåll som omtänksamma kvinnor gav till dödsdömda fångar för att lindra smärtan. Som vi vet så avböjde Jesus detta.

Immaculee's historia - ett hoppets glädjebud

Detta vittnesmål är både bland de mest omskakande och samtidigt mest hoppfulla jag hört.
Hon vittnar om bönens och speciellt rosenkransens styrka och räddning.
Hon vittnar om att komma från hat, även från dem som gjort det värsta mot en.
Hon vittnar om förtröstan på Herren, även när allt ser helt hopplöst ut.

Så ladda hem och låt er gripas av, denna dryga timmen långa men mycket sevärda film:
MP4 format

Windows media format


Immaculees egen sida

Palmsöndagsmässa

Mitt under den fantastiska palmsöndagsmässan idag slog det mig: tänk dom som inte får uppleva detta? Denna gripande liturgi, med palmproccesionen, växelläsningarna den gregorianska sången och slutligen eukaristin.
Det är en liturgi där man verkligen tillber och man får höra dessa gripande rader ur Filipperbrevet:

Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Mer behöver inte sägas, man går långsamt ner på knä, fullständigt gripen och förundrad inför en Gud som gör detta.

Att våga visa sin svaghet

Handlar inte kristen mognad om att våga visa sin svaghet?
Vi är alla svaga ur de flesta aspekter och inför Gud är vi människor så svaga så en jämförelse blir närmast löjlig.

Men ändå så försöker vi VERKA starka, mot våra medmänniskor och mot Gud.
Vi ska klara oss själva, lösa problem, vara starka, hålla fanan högt osv.
Men detta stoppar ofta möjlighet till utbyte och hjälp.
Den som VERKAR stark är ingen idè att hälpa eller resonera med - den har redan allt klart för sig.

Jag tror att man också stoppar möjligheten mot Gud genom en sådan hållning.

Det är en väldigt vuxen egenskap att alltid VERKA stark och det är väl därför Herren sade:
"För att komma till mitt rike så måste man bli som ett barn"

Pier Giorgio Frasatti – en modell för dagens unga

Jag läser om salig Pier Giorgio Frasatti i "An ordinary Christian".
Vilken modell för dagens unga!
Han älskade att vara med sina vänner, sporta och att klättra i bergen alltid med ett leende på sina läppar.
Han kämpade med skolan och hade föräldrar som ofta bråkade.
Han levde i en överklassfamilj där fadern drev en liberal tidning och var politiker.
Han dog år 1925, bara 24 år gammal av polio.
Vid hans begravning kom inte bara de väntade utan också folk från arbetarkvarteren, de mest utslagna fattigaste och sjuka.
Det visade sig att han under många år hjälpt alla dessa på olika sätt.
Först då förstod hans familj vem han var, denne son som var så udda och så svår att förstå. Denne son som ofta beskrevs som ”duger inte till nånting” eller ”våran käre tafatta pojke”
Först då började dom ana att dom levat med ett helgon.

Dubbelt upp vad du än säger!

Det slog mig igår vad fantastiskt det är att leva med Herren.
Det finns alltid något högre, något mer, något bättre.
Vi behöver inte ha mänskliga mål och måttstockar, utan kan alltid säga ”dubbelt upp vad du än säger” ;-) och mena det.

Kyrkans auktoritet

Jag läser kloka, mycket kloka ord i Katobs översättning av den nyss avlidne Richard John Neuhaus beskrivning av sin väg till katolska kyrkan.

En viktig sak han säger gäller kyrkans auktoritet och hur man ska förhålla sig till den.
Jag citerar: ”Nåväl, men vad gör du när detta omdöme är otydligt eller ställt under debatt? Augustinus svar är att du skall vänta i uthållig gemenskap med katolska kyrkan och i orubblig övertygelse om att den helige Ande i enlighet med vad som utlovats skall klargöra saken i sinom tid.”

Där har vi ju också helgonen som tydliga förebilder, när de inte fick erkännande så väntade de. Tiden visar alltid vad som bär och vad som inte håller.

Borde inte denna regel gälla även för den aktuella situationen med SSPX eller St. Pius X:s Prästbrödraskap?
Lita på Kristi ställföreträdare och att det som i våra ögon nu verkar fel kanske i det långa loppet är det rätta?