Vi kristna borde egentligen alltid gå omkring med ett leende.
För egentligen så vet vi (mer än någon annan) att hur stora bekymren ännu ter sig - så är dom små jämfört med den lycka som finns i tron.
I praktiken så har dom flesta och absolut inte jag själv kommit dit än. Men egentligen när man tänker efter så borde det vara så.
Och vi har sett det hos en del helgon.
Det orubbliga lugnet och leendet hos moder Theresa eller Maximilian Kolbe.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Både Moder Teresa och Maximiliam Kolbe levde ordensliv. De tränades från morgon till kväll att leva i Guds närvaro och överlåta sina liv till Honom. Vi skulle också ha deras tro och förtröstan om vi övade oss i att leva i Guds närvaro. Men det kräver askes och ansträngning och vi är lata och bekväma (åtminstone är jag lat och bekväm... Om jag praktiserade hälften av det jag predikar skulle jag vara ett helgon redan. Guds tålamod med mig är stort och Han ser min goda vilja och mina små försök. Han vet att jag inget kan utan Hans hjälp).
Jag kan bara hålla med.
För mig har dock en sak blivit allt tydligare - för att ha någon chans så är ett dagligt böneliv ett måste.
För mig betyder det laudes och kompletorium, och jag försöker hitta rutin att få in rosenkransen varje dag också.
Skicka en kommentar