måndag 19 januari 2009

Att be för de avlidna

Vi katoliker har en tradition att be för de avlidna.
Vi uppmanas till detta både från kyrkan och helgonen.
Vi tror också att dessa böner är mycket värdefulla.
Själv ber jag ofta för mina döda vänner precis som för de levande.

Vi borde kanske dela med oss av denna tradition, det kanske inte längre är så kontroversiellt bland andra kristna.

4 kommentarer:

Teija sa...

Det är en god sak att be för de döda och jag är tacksam att jag tillhör en kyrka där detta uppmuntras. Kontroversiellt är det dock fortfarande i många kristna sammanhang. Jag har läst en del hårresande kommentarer om ämnet på olika bloggar. Men en sak som förvånade mig storligen var när jag läste på Åke Bonniers blogg att han ber för de döda (http://akebonnier.blogspot.com/2008/11/visnums-kyrka-och-den-yttersta-domen.html). Tydligen kan även protestanter göra det. Jag fick lära mig i skolan att det är en av de saker som skiljer katoliker och protestanter. Det gläder mig att jag hade fel...

Johanna G sa...

Kan bara hålla med Teija: På de absolut flesta håll inom frikyrkan är detta med att be för de avlidna något fullständigt otänkbart, oavsett om man tror att de döda går direkt hem till Herren (utan massa trassel att gå via skärselden först) eller om man tror att de döda "sover" i väntan på den stora Domedagen.

Svenska Kyrkan är dock som alltid ett kapitel för sig, med tusen olika åsikter om vad som är okej eller inte. Fast det är väl typiskt protestanter och protestantiska kyrkor överhuvudtaget att det inte finns någon tydlig riktlinje eller några fastslagna dogmer utan att varje samfund (och till viss del varje enskild individ) tror och göra som de själva vill...

Hosanna sa...

Jag tillhör fortfarande svenska kyrkan (men är ingen typisk protestant)och för mig är det inget konstigt alls att be om helgonens förbön och att be för döda själar.
Självklart läser vi Tidegärden också.

Katolik i Sverige sa...

Det är en mycket god sak att be för våra kära avlidna. I Katolska kyrkan finns ett annat hopp, ett annat ljus, en annan tillförsikt än i många andra kyrkor och samfund.

Häromdagen var jag inne i en protestantisk kyrka i Kristinehamn. Jag slogs av hur oerhört andefattigt där var. Inga tändstickor att tända ljusen med, låsta bänkar, ingenstans att sitta - än mindre knäböja - och be. Det var oerhört sorgligt, särskilt som min mor döptes och konfirmerades där, och det är en så underbart vacker kyrka.