torsdag 26 augusti 2010

Ett oväntat möte med moder Teresa

Jim Castle var trött
när han gick ombord sitt plan i Cincinnati, Ohio, den där natten 1981.
Den 45-årige managementkonsulten
hade suttit i en vecka på en lång rad möten och seminarier,
och nu sjönk han tacksamt ner i sin stol
redo för flygningen hem till Kansas City.
När fler passagerare kom in,
fylldes planet med sorl av samtal,
blandat med ljudet av väskor som packades.

Då, plötsligt, tystnade folket.
Tystnaden rörde sig långsamt uppför gången
som en osynlig våg bakom en båt.
Jim sträckte på huvudet för att se vad som hände,
och han tappade hakan.

Han såg två nunnor komma vandrande uppför gången
klädda i enkla vita dräkter med blå band.
Han kände genast igen ett ansikte,
den skrynkliga huden och de varma vänliga ögonen.
Detta var ett ansikte han sett i nyhetssändningar och på omslaget till TIME.
De två nunnorna stannade ,
och Jim insåg att Moder Teresa skulle sitta på stolen bredvid honom!
När de sista passagerarna satt sig,
tog Moder Teresa och hennes följeslagare fram radband.

Varje dekad av pärlor hade olika färger, såg Jim.
Moder Teresa sa till honom senare,
"Dekaderna representerade olika delar av världen,"
"Jag ber för de fattiga och döende på varje kontinent."
Flygplanet taxade till landningsbanan
och de två kvinnorna började be, och från deras röster hördes ett lågt mummel.

Även om Jim såg sig själv som en inte särskilt religiös katolik
och som gick till kyrkan mest av gammal vana,
såg han sig oförklarligt ryckas med i bönen.

När de mumlade den sista bönen hade
planet nått marschhöjd.
Moder Teresa vände sig emot honom.
För första gången i sitt liv,
förstod Jim vad folk menade
när de talade om en person som har en "aura".
När hon såg på honom, fylldes han av en känsla av frid.
Han kunde inte mer se den än han kunde se vinden men han kände det,
lika säkert som han kände en varm sommar vind.
"Unge man," frågade hon, "ber du rosenkransen ofta?"
"Nej, egentligen inte, erkände han.
Hon tog hans hand, medan hennes ögon utforskade hans.
Så log hon.
"Nå, det kommer du att göra nu."
Och så släppte hon sitt radband i hans hand.

En timme senare, kom Jim till Kansas Citys flygplats
där han möttes av sin hustru Ruth.
"Vad i hela världen?" frågade Ruth
när hon såg radbandet han bar i handen.
De kysstes och Jim beskrev hans möte med moder Teresa.
Kör hem, sade han. "Jag känner mig som om jag träffade en sann Guds syster."

Nio månader senare besökte Jim och Ruth Connie, en vän till dem sedan flera år.
Connie berättade att hon hade fått besked om att hon hade äggstockscancer.
"Doktorn säger att det är ett svårt fall, sade Connie,
Men jag ska kämpa. Jag kommer inte att ge upp."
Jim tryckte hennes hand.
Sedan, efter att han satt handen i sin ficka,
tvinnade han försiktigt Moder Teresas radband runt fingrarna.
Han berättade historien och sa,
"Bär den med dig, Connie. Det kanske kan hjälpa."
Även om Connie inte var katolik,
slöt hon villigt sin hand runt de små plastpärlorna.
"Tack, viskade hon." Jag hoppas att jag kan lämna tillbaka det."

Mer än ett år passerade innan Jim såg Connie igen.
Denna gång lyste hennes ansikte,
hon skyndade mot honom och räckte honom radbandet.
"Jag bar det med mig hela året, sade hon.
"Jag har opererats och har gått på kemoterapi också.
Förra månaden gjorde läkarna titthåls kirurgi,
och tumören är borta. Helt och hållet! "
Hennes ögon mötte Jim's.
"Jag visste att det nu var dags att ge radbandet tillbaka."

Hösten 1987, föll Ruths syster Liz,
i en djup depression efter sin skilsmässa.
Hon frågade Jim, om hon kunde få låna radbandet,
och när han skickat den, hängde hon den runt sängstolpen i en liten sammetsväska.
"På natten höll jag i den, bara rent fysiskt. Jag var så ensam och rädd"
säger hon, "men när jag greppade radbandet, kändes det som om jag höll en kärleksfull hand."
Så småningom kom Liz tillbaks till ett normalt liv,
och hon skickade tillbaks radbandet.
"Någon annan kan behöva det, sa hon.

En natt år 1988 ringde en främling Ruth.
Hon hade hört talas om radbandet från en granne
och frågade om hon kunde låna det
för att ta till sjukhuset där hennes mor låg i koma.
Familjen hoppades att radbandet kunde hjälpa deras mor att dö i frid.
Några dagar senare, lämnade kvinnan tillbaks radbandet.
"Sjuksköterskorna berättade att en patient i koma fortfarande kan höra, sade hon,
Så jag förklarade för min mor att jag hade Moder Teresas radband
och att när jag gav den till henne, kunde hon släppa taget;
"Genast såg vi hennes ansikte slappna av.
Rynkorna slätades ut tills hon såg så fridfull ut, hon såg så ung ut.
Några minuter senare var hon borta. "
Innerligt, grep kvinnan om Ruths händer.
"Tack."

Finns det en särskild kraft i dessa ödmjuka pärlor?
Eller är kraften i den mänskliga anden
helt enkelt förnyad i varje person som lånar radbandet?
Jim vet bara att förfrågningar fortsätter att komma, ofta oväntat.
Jim säger alltid när han lånar ut radbandet,
"När du är färdig med det, skicka tillbaks det.
Någon annan kan behöva det."

Jim's eget liv har förändrats också,
efter hans oväntade möte i flygplanet.
När han insåg att Moder Teresa bar allt hon äger i en liten påse,
gjorde han en ansträngning för att förenkla sitt eget liv.
"Jag försöker komma ihåg vad som verkligen räknas -
inte pengar eller titlar eller ägodelar,
men hur vi älskar andra, säger han.

Må Gud välsigna er.
Må Moder Maria be sin Son Jesus fylla dig med nåd.
Du får gärna skicka denna text vidare,
särskilt till alla de i förtvivlan så att de känner att de inte är ensamma i nödens stund.

Jag skrev dessa rader
eftersom jag känner till kraften i bönerna med dessa enkla pärlor
och jag ville dela den med dig.
Varje offer har ett givande belöning.
Varje misslyckande har en andra chans.
Vi behöver bara ta emot styrka genom Guds nåd och därigenom klara livets många prövningar!

Må Gud välsigna er!
Jim Castle

2 kommentarer:

Teija sa...

Underbart!

Iselin Sunniva sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.