söndag 3 maj 2009

Därför vill vi, med änglarna och alla dina Heliga...

Tänk er att ni befinner er innanför ingången till en enorm katedral, det är lite halvmörkt som det kan vara i katedraler, men det är ljusare längre fram. Man kan bara ana koret och altaret.
Det ligger spänning i luften, en förväntasfull glädje och du hör en ljuv övernaturlig musik som liksom är sammankopplad med stämningen. De personer som finns i din närhet utstrålar glädje och kärlek och det finns inte en tanke på att själv försöka ta sig längre fram.
Dörren till katedralen öppnas och människor kommer gående i något som liknar en procession. Är det inte moder Teresa som kommer där? Hon ser på dig med oändligt öm blick och tiden stannar liksom upp, innan hon fortsätter in i kyrkan. Sedan kommer Dominicus tillsammans med Tomas av Aquino, bägge två möter din blick och tiden liksom stannar när ni utbyter dessa kärleksfulla blickar - som är mer än bara vanliga blickar.
Sedan kommer Katarina av Siena tillsammans med den heliga Birgitta och hennes dotter Katarina. Katarina av Siena möter din blick,hennes blick uttrycker en renhet som får dig att rysa av glädje.
Samtidigt som detta pågår så känner du hur du fylls på med kärlek av hela din omgivning, då alla dessa har samma erfarenheter som du själv, och inget av detta kan man behålla - så det sprids bara vidare.
När sedan Fransiskus kommer in med sina trasor tillsammans med Petrus så höjs stämningen ytterligare. Vilken djupt förstående blick du får av Petrus! Alla har sina egenheter och ingen överglänser någon annan utan man kompletterar varandra. Nu tystas musiken tillfälligt ner och ingången lyses upp än mer, allt stannar upp några sekunder i glädjefylld förväntan.
Sedan kommer hon in, Himlens drottning - Jungru Maria, och hon möter din blick! Det är en kombination av ömheten hos Moder Teresa, förståelsen hos Petrus, renheten hos Katarina av Siena, hon ser dig och du ser henne – tiden stannar helt. När Maria passerat så är hela Katedralen full av miljoners miljoner människor som ny blir så tysta att man skulle hört om någon andats i källaren.

Nu fylls ingången av ett ljus som är så intensivt att det går rakt igenom dig, det känns i varje ben i kroppen. Ändå kan du se rakt in i det och se på han som kommer – Jesus Kristus - och han ser dig. Blicken innehåller allt och du vet att det är för just detta som du finns till. Du får så mycket kärlek att det liksom strålar ut från dig och vidare till alla andra. Helt plötsligt är du närvarande framför koret där mässan firas och musiken är nu kraftfullare än tidigare – när alla, änglar som människor tillsammans sjunger: Helig, Helig Helig! Är Herren Sebaot – och du ser och känner då Gud faderns närvaro vid altaret, han liksom omfamnar allt och finns i allt och han ser och möter din blick

4 kommentarer:

Simon sa...

Tack för detta inlägg, det berörde mig starkt. Guds Frid!

Anonym sa...

:-) Tack Peter!

Teija sa...

Vackert, Peter!
Det mest fundamentala mänskliga behovet är att bli sedd, tror jag, och det är just det som vi blir i tron. Sedda och älskade, inte bara av Gud utan även av alla himlens saliga invånare. En kristen vet att man aldrig är helt ensam, även om känslorna får en att tro det ibland.

Peter Wiberg sa...

Tack alla!
Jag fick hela berättelsen till mig under offertoriepsalmen i söndags.
Bestämde mig för att skriva ner den.