Tidsandan - att kunna närma sig det andliga

Vi upplever att vi lever i en upplyst tid. En tid som på alla plan står över äldre tider. Men när det gäller den andliga nivån så står de flesta nutidsmänniskor på en lägre nivå än våra förfäder.

Vi märker det när vi försöker meditera eller be eller kanske åker på en reträtt. Tankar snurrar hela tiden, vi har ingen vana att mentalt stänga av, för att kunna öppna oss för den andliga dimensionen.

Har inte detta påverkat människans syn på det andliga?
Dom flesta människor idag lever i ett sådant tempo och brus, så den andligt dimensionen verkar så avlägsen, ja faktiskt helt orimlig.

En haltande liknelse:
Om man har befunnit sig i ett mörkt rum en längre tid, så börjar man faktiskt se saker. Om man berättar detta för någon utanför, och ber dom att komma in så ser dom inte det jag ser direkt. Om dom inte har tålamod att vänta, så lämnar dom rummet utan att ha sett och kanske inte tro på vad jag berättat.

Om man frågar munkar eller nunnor i ett kloster så behövs tålamod och övning för att nå vidare i det andliga livet. Om man inte alls ger sig något av den tiden så kommer man heller inte att närma sig det andliga. Då kommer man också att se på det andliga med en rationell och kritisk blick.