40 års kris

Det kommer en vändpunkt när man närmar sig 40.
Lite olika tidpunkt för olika människor.
Det kallas ofta livskris. Eller 40 års kris. Eller medelålderskris.
Vad det faktiskt handlar om är att en tydlig gräns passeras.
Fram till nu har allt ganska tydligt handlat om framtiden.
När det kommer.... När jag får tiden..... Jag vill bli..... Jag vill sen lära mig....... När jag blir stor så ska jag.....
Och så kan man även tänka i fortsättningen. Men något har hänt nu.
Man har liksom passerat den där tröskeln där en större del av ens aktiva liv ligger bakom en.
Och det känns. Även om det är svårt att ta på och helt förklara känslan.

Lägg sedan till en numera svårförnekad känsla att allt går fortare, dagarna, veckorna, åren snurrar på i en allt snabbare takt.
Och äldre människor är alltid snabba att intyga att den känslan bara kommer att öka. Ja, men bara fram till den dagen man sitter där trött och sjuklig, då äntligen bromsas tiden upp.

Vi människor är ju födda med en drivkraft starkare än alla andra. Hoppet och längtan om framtiden.
Den kan hålla uppe modet på fångar (de som överlevde förintelsen var de som kunde hålla hoppet kvar)
Den får oss att stå ut med tuffa perioder av utbildning eller tuffa jobb, i hopp om att få det lite bättre. (Säsongsarbetande på sockerplantagen)
Den får de sjuka att hoppas på och kämpa för tillfrisknad.
Den får de krigsdrabbade att orka kämpa för sin vardag i hopp om en kommande fred.
Den får Afrikaner att ge sig ut på vansinnigt farliga flykting resor mot Europa.

Men vid 40 kommer verkligen tankarna.
Är detta allt? När kommer lyckan jag längtat efter?

Man börjar fundera vad allt går ut på - Lycka? ja, för det är det väl?
Man inser då livets begränsningar, och att de stunder av sann lycka som man söker, är ganska få och korta.
De där stunderna man kämpat för att få ihop allt, lägga ungarna, boka biljettera eller åka på den där resan. Dessa ger sällen den där Stora lyckan som man ville ha. Lyckan uppstår oftast oväntat och man märker den ofta först efter ett tag, inte när man är mitt uppe i den. Då har man inte tid att reflektera på det sättet. Först efteråt, när man tänker tillbaks - vilket fantastiskt möte det blev - vi fyra den där sommardagen! då var jag lycklig! kan man tänka med glädje. Oftast är det just möten med andra som ger lycka.

Man skakar på huvudet åt den T-shirt man hade när man var runt 30: "Den som har mest prylar när han dör har vunnit!" – hur enfaldig man var då!