En vanlig kristen.

Jag är uppvuxen i en kristen familj, men tappade nästan helt intresset för tron i tonåren. Jag kom tillbaks till tron först när en syster förolyckades.
Sedan har jag långsamt men metodiskt vandrat en trons väg, och lär mig saker hela tiden. Jag har aldrig upplevt att jag varit i närheten av att bli fanatisk, snarare tvärtom. Men det har blivit allt självklarare att tron utan minsta tvekan är det viktigaste och gladaste budskapet vi har.
Därför får självklart tron också prioritet.
Ändock upplever man att man ber för lite, faller för ofta, prioriterar fel, inte är tillräckligt glad etc. Då blir man lite förundrad när man upplevs som extrem, när man själv upplever att man inte ger tron den prioritet som den borde ha.